Först deppigt men sedan kom sommaren….

 

Sommar 2014

 

/img-0439.jpg

Här är pappa, Johan och Simon, jag sitter på verandan med mamma och fotar.

Det är underbart hos mor och far med egen strand och havet utanför!

 

 

Texten nedan (den med kursiv stil) är det sista jag började skriva på i juni, den blev aldrig publicerad, jag blev deppad och slutade skriva helt, idag känner jag att det är förbi, vi har haft en underbar tid tillsammans hela familjen. Johan är inne på sista veckan snart men vi har haft det skönt, vädret har varit mer än bra, så bra att det är för varmt att måla, i alla fall med akvarell. Vattnet torkar så fort på papperet så det blir inte bra. Just nu är jag tacksam att jag varit iväg så mycket, jag har åkt på släp ner till strandkanten och kännt det varma havet under fötterna, jag har badat också, så pass mycket till bad som jag klarar ;-) Jag har till och med åkt båt fast det både innebär endel planering, jobb och framför allt smärta. Vad är alternativet, att fortsätta skriva på min text jag började på nedanför? Bara jag kan förändra min situation fast det är lätt att hamna i nedåtgående spiral.

 

Jag har mått så bra att jag börjat filma lite om akvarellmålning, vilket läggs ut under "video". Det är inget prioriterat i det här vädret men jag ska fortsätta lägga ut filmer lite nu och då. Sedan ska jag ta tag i "Dagens" akvarell där jag sätter in något varje dag, i varmt väder kan man måla med inte under klass2 varning som det är just nu. Prova så får du se! Jag kommer börja med daglig målning igen det inom kort. Det är en liten varning om filmerna: Filmerna är riktiga B-filmer, jag tappar ord säger fel och låter konstigt  men det bjuder jag på ;-) Som Simon sa:

- Mamma, det här är ju bra, det är rena komedi!

 

 (skrivet i juni-14)

" I min familj tas det för givet att jag adrig ska följa med, de alla åker iväg till barnens tandläkare, till stan för att kika på saker, äta korv med bröd eller göra andra ärenden. Nu är det 3:e gången på 2 dagar som jag verkligen velat följa med familjen, min kropp har sagt att det går bra men de andra tar för givet att jag inte ska med men jag har en liten röst som säger " det blir enklare för dem om du inte ska med" eller "de tycker nog det är skönt att få åka utan dig och din rullstol" "det blir extra jobb för dem, låt dem slippa!"

 

De far, jag vinkar av dem med tårar i ögonen, vilket naturligtvis inte syns då de redan åker i bilen. I dag missar jag minsta sonens tandläkarbesök pga detta. Jag säger inget, ingen frågar utan tar för givet att jag inte ska med och därefter blir jag än mer depprimerad. Just nu har det hänt så många saker under kort tid så jag inte tror att jag pallar med mer. Jag biter ihop i hemmet men sorgen är så enormt stor, jag missar sånt jag egentligen skulle vilja vara med på och då förstärks situationen ytterliggare "ja, det var ju så att de tycker det är jobbigt då jag är med" eller "det är enklare för dem utan mig". Slutligen blir lösningen efter en tid av denna negativa spiral : De borde få slippa mig helt eller kan jag själv göra något för att slippa bli ledsen i framtiden?"

 

/img-0448.jpg

Mina barn får samma möjlighet att bada i havet som jag fick

/img-0452.jpg

At ro är härligt tycker Simon, 10 år, morfar har en lämplig båt för det

 

Nu väntar en trevlig och skön helg hos mor och fars hem vid havet, sedan åker Johan och jag till Uppsala på sjukhuset för uppföljning, sedan är det bara några dagar kvar tills Johan börjar jobba, så fruktansvärt fort tiden har gått på slutet av hans semester. Jag hoppas vår sista vecka blir lika fin som de senaste varit. Kim, min 15-årige son, har varit utomlands med sin pappa som bor i Stockholm. Jag hade alltså Kim som bäbis då Johan och jag träffades. 

 

Hoppas att ni alla haft en lika fin sommar som vi!

 

Anna

 

26 jul 2014

Comments powered by Disqus

Nu finns jag även på INSTAGRAM :

  Instagram

 Gillar du sidan? Tryck gärna här! TACK!