Att inte våga vara ärlig

Idag har jag upptäckt vad tråkigt det kan bli om man inte vågar vara ärlig, hur dåligt man själv väljer att må för att inte stöta sig med någon annan, en helt främmande person dessutom. Jag var till frisören idag och förklarade väldigt nogrant hur mitt hår klipptes förra gången och hur nöjd jag blev. Jag såg med en gång att hon tog alldeles för lite på vissa ställen. 2 gånger fick hon göra om och när jag sedan såg baktill så upptäckte jag hur fruktansvärt fult det blev, precis tvärt om än vad jag ville ha. Jag ville ha en relativt kort frisyr som var klippt i olika nivåer på sidorna och bak. Jag fick en helt annan frisyr. Det fanns ett tv-program då jag var liten med en kvinna som hette Hedvig som pratade med en Uggla på ett tak. Hedvigs frisyr hade jag fått! Jag betalade men tårarna brände bakom ögonlocken, när jag sedan såg mig själv i spegeln i hissen så såg jag bara att så här kan jag inte gå omkring.

Jag gick raka vägen in på port 9 och till den frisör som finns där och hon gillade inte heller vad hon såg. Hon gjorde sitt absolut bästa för att rätta till så mycket det bara var möjligt och hon lyckades nästan helt. Jag frågade om det var vanligt att man fått en så misslyckad klippning att man väljer att gå direkt till annan frisör och det var inte vanligt men händer då och då. De var snäll, jag behövde bara betala 200 kr för klippning nr 2. Jag är lite arg på mig själv att jag inte kunde vara ärlig. Det var lite liknande situation då vi hade inskolning av en assistent, en vikarie. De pratade konstant och jag var för feg att säga ifrån. Man ska säga till men tyvärr är det inte lätt. Hur många har inte varit missnöjd med maten på en restaurang och när de frågar om maten var bra så säger man att det är bra fast man inte är helt nöjd. Betalar man 150 kr för en köttbit så ska man vara nöjd men hur många vågar klaga?