Var hänger mina tavlor om 15 år?

 

 

Jag läste om en konstnär Kent Larsson som skulle ha en utställning av sina stora färgsprakande tavlor, inte akvareller kan tilläggas. Han blev erbjuden att sälja en tavla till Fredrik Ljungberg, fotbollsproffset. Då han planerat sin utställning nogrannt så ville han inte sälja tavlan då den hade fått sin givna plats i utställningen. Då ble han uppringd av Fredriks kompis, hela historien kan du läsa här:

 

"Det ringde en person, han hade en vän som ville komma till min ateljé och se på mina målningar. Nej, det går inte, svarade jag! När jag ska ha en utställning så vill jag inte ta emot besökare i ateljén och jag vill inte sälja målningar som jag planerat in i en utställning. Tyvärr så är jag väl inte någon telefonperson, jag har fått höra att jag låter väldigt bestämd och kortfattad i vissa telefonsamtal men själv tycker jag bara att jag är tydlig med mina svar :) Personen la på men ringde strax upp igen, samma sak, nej, jag tar inte emot besök nu för att jag ska ha en utställning i Gbg om några dagar. Ni får komma dit sa jag och la på igen. Det tog några minuter så ringde det igen, -min kompis vill se dina tavlor men kan inte komma på din utställning, han är bara i Sverige ett par dagar, därför vill han se din konst just nu. Ok, nu svarade jag ja....men...dem fick inte bryta min utställning genom att köpa med sig en målning, jag skulle ju hänga en bra utställning! Någon timma senare ringde det igen, -hej, mitt namn är Fredrik Ljungberg....Jag blev tyst i telefon. Ha ha, visst, tänkte jag, mig lurar ni inte. dem som känner mig vet att jag tycker om att busa och lura kompisar och bekanta. Nu försöker någon lura mig :) Hallå...är du kvar frågar telefonrösten? Ja, jag är kvar! Vad vill du? Jag vill bara ha färdbeskrivningen till din ateljé, för vi åker från Ullevi nu. Ok, ja ja, jag beskrev vägen ut mot Nääs Fabriker i Tollered där jag då hade min ateljé. Ring när ni kommit fram så möter jag er på parkeringen.

 

Telefonen ringde senare och jag gick ner för att möta dem, men va f-n, det var ju inte någon kompis till mig..Det var Fredrik Ljungberg och en till som jag inte kommer ihåg namnet på. Välkomna, vi ska in i det huset sa jag och visade dem vägen till min ateljé i fabriken. Fredrik var en mycket trevlig besökare och visade sig vara väldigt intresserad av min konst. Han fastnade för en stor målning som gick mycket i rött, gult och orange med lite turkost ljus. Motivet var en kvinna, en modell som jag målat av för att hon var speciell, hennes ljusa hår var mycket långt, det nådde ner till hennes knäveck. Får jag köpa den frågade Fredrik? Jag sa ju att jag inte kan skiljas från någon målning nu sa jag. Men kan jag reservera den? Då kan du ju ha med den på din utställning, så hämtar vi den efter utställningens slut. Ok, han fick reservera den och målningen var med som såld på utställningen. De båda personerna lämnade ateljén och de tackade flera gånger att de fick komma till ateljén. Jag gick senare på dagen ner till kafét och där frågade en tjej var Fredrik Ljungberg hos dig i dag? Hmm, d va la han... :)
Efter utställningen kom Fredriks far och hämtade målningen, den skulle till London."

 

se även:  http://kentlarsson.blogg.se

 

 

Så här kan det gå och funderingen är var hänger tavlorna man sålde för några år sedan, finns den i en garderob, i en hall, toalett eller kanske bästa platsen: i ett vardagsrum i New york? Man vet ingenting vart tavlorna nlir av. Man har jobbat med dem i timmar och sedan bara försvinner de? Var tar de vägen? De första jag sålde mådde jag lite dålig över att skiljas ifrån dem då jag ofta lagt ner mycket tid på dem men den känslan har jag kommit över. Nu känns det bara roligt om någon vill köpa, då kan jag rama in en av de nya som ligger i en hög här hemma ;-) 

 /img-1013.jpg

Porslinsblommorna börjar blomma, här är H. retusa

 

Nä, nu ska jag fortsätta måla lite till!

 

Anna

 

 

31 mar 2014

Comments powered by Disqus

Nu finns jag även på INSTAGRAM :

  Instagram

 Gillar du sidan? Tryck gärna här! TACK!