Blogg
Sida 6
Äntligen vår! Nu ska växterna fram!
9 May 2013
Jag får be om ursäkt för jag inte varit så aktiv här i min blogg. Jag ska verkligen bättra mig! Jag har haft utställning i Myckelgensjö när det var "Konstrundan" där den 1/5. Det var många possitiva och glada människor. Jag sålde några tavlor men än har jag inte fått alla pengar för dem trotts att det gått 8 dagar sedan försäljningen. Det känns trist när man blir lovad att de ska betala men man får vänta och vänta. Jag har nu lärt mig att inte släppa iväg någon tavla utan pengar i framtiden men det är synd om jag inte får betalt då mina tavlor säljs så billigt, jag har verkligen pressat priset så det ska gå jämnt upp mot materialet, papper, färg, penslar, ram, passepartou etc. Allt kostar och jag använder bara det bästa och då kostar det mer.
Här hemma har våren kommit och nu har endel träd fått komma ut på våran lilla inglasad bakong. Olivträden har jag tagit ut och Hibiskusen som blommat hela vintern under växtlampa, den har fått komma fram idag. Salixträdet, ficus gingseng och några bladkaktusar, som hänger i amplar. Jag längtar tills de kan få komma ut på altanen på baksidan, jag ska försöka göra en fin altan-trädgård i år men det stora olivträdet som grund och mindre runtomkring. Jag ska försöka att inte skaffa allt för många växter för det är redan väldigt fullt i blomrummet. De flesta ska ju övervintra inne sedan och då blir det trångt!
På väg mot våran lilla inglasade balkong! På väg mot sommaren!
Mot ena väggen, längst till vänster, en ficus gingseng, en hoya och "Nattens drottning", en kaktus alltså, den långa hängande vid glaset är en ullbärs kaktur "Gold", trädet är en hibiscus som övernattat inne och som börjat vakna igen.
Det stora trädet är ett olivträd, 2 av de mindre träden till vänster är också olivträd, den närmast är ett salix träd, annars hänger det lite epiphyllum i olika sorter, alla fint namnade. På hyllan finns lite odling av bladkaktus, lite kaktusar och annat smått och gått. Det mesta ovanligt :-)
Mitt fikon träd har övervintrat under en växtlampa och den har gett 6 fikon i vinter och 2 börjar mogna och är snart färdig för att ätas. Det är lite kul när de trivs och ger frukt. Fikonplantan får bo kvar under växtlampan tills det är riktig sommarvärme. Förutom hoyor så har jag endel ovanliga epiphyllum, alltså bladkaktusar, det är något nytt jag har börjat skaffa, det tar väl något år innan de blommar, men de är ju så vackra. Jag har absolut inte övergivit mina hoyor, jag har bara inte skaffar fler utan försöka hålla de jag har vid liv och istället har jag köpt andra, lite ovanliga växter och lite mer kaktusar :-)
Här hemma börjar hoyorna blomma allt mer, jag har tagit några kort idag i vardagsrummet:
H. minibelle
H. mariae
hoya wayetii
H. andalensis
Till vänster H. thomsonii och till höger en okänd som jag fått av Dale, onamnad men vacker.
Jag hoppas alla haft en fin Kristi himmelsfärds dag!
Anna
Att ärva eller inte ärva
18 Apr 2013
Pratar man om att ärva så tänker de flesta på att ärva pengar eller arvslott efter att man gått bort. För mig har ordet ärva en helt annan innebörd. Jag vet idag inte riktigt varför min kropp inte klarade av gravidhormonerna som normalt utan vid utredningen i Uppsala som jag gjorde för 2-3 år sedan pratade man om att jag kanske lider av någon ovanlig sjukdom, kanske sjukdomen som ger överrörliga leder. En läkare i Skåne pratade om att det kunde vara neurologiskt då jag saknar endel muskler på benen fram för allt vader saknar jag helt. För mig är det oviktigt med vad det är jag lider av egentligen utan vad mina barn kan ärva för dåliga gener?
Dessa funderingar har jag väl bara haft i bakhuvudet i flera år fram tills för ett halvår sedan då min 14 åring började få ena axeln att hoppa ur led ett par gånger med bara några veckor emellan och att det varit nära ett flertal gånger. Han blev kallad till röntgen för ett par veckor sedan och fick en tid hos ortopeden i förgår. Där fick vi veta att han fått en skada på ledbanden och att det finns en liten skelett-skada, en benflisa som ligger intill. De pratade om hans bindväv och ordet bindväv är ett bekant ord som läkarna använt för mina besvär. Jag har fel på just bindväven i kroppen. De kollade hans rörlighet och han är mer överrörlig än normalt och det har ingenting med att han vuxit fort den senaste tiden. Utan operation kommer han få undvika att göra saker som kan få axeln ur led och det kommer garanterat inträffa med jämna mellanrum, till exempel om någon råkar stöta i honom eller om han dyker eller kastar snöboll. Alltså normala saker som en 14-åring gör. Till och med läkaren kunde inte säga emot när jag frågade om han kunde ha ärvt besvären av mig. Så nu slipper jag fundera, nu vet jag att jag delat med mig av besvären. Jag får bara hoppas på att min andra son inte ärvt samma negativa besvär som jag och Kim delar. Om 4-5 år vet jag om båda sönerna fått det. Jag är glad att jag enbart har fått pojkar som inte kan bli gravida på samma sätt och därför få en mildare variant av besvären :-)
Nu börjar porslinsblommorna blomma med olika storlekar, dofter och färger!
Tack för denna gång!
Anna
Min älskade familj
9 Apr 2013
Ibland, mitt i allt elände och all hemsk smärta, så tänker jag på vilken tur jag har. Jag har en man som älskar mig, hade han inte gjort det så hade han flytt för flera år sedan men han stannar kvar. Mina barn är helt underbara, de vet när jag har en dålig dag, Simon har lärt sig massera där det gör som ondast och de till och med säger åt mig när jag ska ta det lugnt, för de ser när jag börjar få för ont. Ibland händer de att de frågar om jag tagit min medicin, så jag inte glömmer det. Hur kan en 14 och en 9 åring ta på sig detta ansvar? Det är otroligt att de känner sån empati, då har man lyckats som mamma, att man fått så fina och omtänksamma barn. Jag brukar tänka att det possitiva med min situation är ju att jag får vara hemma- mamma och "lyx-hustru" (utan lyx), jag får vara hemma när barnen kommer hem efter skolan istället för att skynda sig hem efter ett jobb och knappt hinna träffa sina barn förrän de ska gå och lägga sig...
Dessutom har jag en underbar man, ja sambo heter det nog när vi inte är gifta, jag kommer nog aldrig att bli det heller :-) Med tanke på allt vi gått igenom så kommer vi ha många minnen att tänka tillbaka på när vi sitter på "hemmet". Om någon av oss dessutom blir glömsk så kan vi ju sitta och prata minnen om och om igen. Vi får hoppas att vi blir lika glömska båda två för jag är ju lite yngre än min man men smärtan gör nog att vi är lika många år ändå. Medicinerna gör nog att den fysiska åldern ökat några år. Kanske 11 år äldre så blir vi lika gamla :-)
Idag så lät jag fantasin flöda och det blev återigen en vandringsled i vinter-världen. Roligt men tyvärr ganska vanlig för att vara mig, jag tränar på att bli bättre på att måla människor i landskap. Träning ger färdighet brukar det heta och jag hoppas att det stämmer!
Nu börjar våren närma sig med storm steg! Vi får hoppas solen orkar upp mer och mer, livet blir lite lättare om det är ljust ute!
Ha en fortsatt trevlig kväll!
Anna
När smärtan styr hela livet
24 Mar 2013
Som jag skrivit tidigare så har jag levt med gräsligt svåra smärtor i snart 10 år. Men om jag tänker på mitt liv idag jämför med för 8 år sedan så inser jag att mitt liv blir mer och mer begränsat. Då följde jag med på det mesta som familjen hittade på, visst hade jag smärttoppar men topparna jag hade då är den grundsmärta jag har idag. För att åka på Kognitiv beteende terapi 1 tim/vecka så har jag fått plocka bort alla andra aktiviteter på hela veckan. Det enda roliga jag gör är alltså att åka till psyk :-( Ja, tänker man efter så är det inte så konstigt att man blir deppad? Idag skulle vi ha åkt till Simons farfar hela familjen men då det är några mil så fick jag välja att vara hemma, allt pga smärtan. Jag använder nu både Baksträngsstimmulering och TNS samtidigt men baksträngsstimmuleringen "når" inte riktigt fram till svanskotan där jag har mest ont och jag har ingen känsel i huden (pga nervskada) så TNS:en fungerar inte där heller. För Er som inte vet vad det är så är baksträngsstimmulering en inopererad elektrod i ryggen som ger "sockerdricka-känsla" till de nerver som den ligger mot. TNS är plattor som man sätter fast på huden och som ger liknande känsla på det sättet. En invändigt inopererad och en utvändigt genom huden. Om man kör båda samtidigt, tar alla extra mediciner man får ta och ändå har så ont att man inte kan vara still, då måste något vara på tok fel?
På mitt senaste besök hos terapeuten fick jag till uppgift att måla en bild av hur jag känner det just nu. Ja, det blev en bild som får tala för sig själv. Jag har en jobbig väg uppför. Det blir spännande då hon ska analysera den :-) Bilden är helt målad liggande ifrån sängen.
Ha en fortsatt trevlig söndag!
Anna
Dax att anställa igen!
11 Mar 2013
Då är det dax att börja anställa assistent igen, suck. Jag brukar vara tydlig med att säga att jag INTE söker efter en "sällskapsdam" och att jag INTE vill ha en "fika vän"! Jag vill bara få hjälp med att få vardagen att flyta på och få hjälp med de hushålshysslor som jag gjorde då jag var frisk. Vi hade delat upp hushållet i de traditionella uppgifterna: gubben skötte bilar, tvättade dem och tankade och servade, han skötte gräsklippningen och snöskottning etc medans jag skötte städ, tvätt och matlagning. Att handla in maten hjälptes vi åt med medans jag handlade barnens kläder och de mesta som rörde dem, följa till tandläkare etc. Det är svårt att dela upp sysslorna 100% men jag gjorde det jag var bäst på och Johan gjorde sitt. När en i hushållet blir sjuk så rubbas allting såklart men på ett ungefär försöker jag bidra här hemma men det skulle inte gå alls utan assistansen. Det är tråkigt när man anställer människor som inte vet vad som ingår i personlig assistans. Som inte är flexibel. Men jag är såklart tacksam över att denna möjlighet finns, har jag bott i annat land har jag fått lita helt och hållet på att nära och kära kunna ställa upp till 100%!
Min nyklippta lugg, sedan ser det ut som jag har elefant-näsa men det har jag ju inte? Så går det när man ska fota sig själv :-)
Det har hunnit hända endel den senaste tiden. Kims högra axel har hoppat ur led 2 gånger under 2 veckors tid. Varav en av gångerna fick vi inte tillbaka axeln så vi fick tillbringa en eftermiddag på sjukhuset för att få den till rätta. Därefter har vi hunnit med ett sjukgymnast besök för honom. Simon och jag har fyllt år och jag har klippt min lugg. Ja, du läste rätt, jag blev less och klippte mitt eget hår. Dessutom har Kim påbörjat sin allra första praovecka på Sockerbagaren. Har får äta så mycket kakor och bakelser som han vill. Det är nyttigt att de får känna på hur jobbigt det är att arbeta och kliva upp på morgonen. Idag var han jättetrött efteråt.
Min senaste akvarell, ett par träd och lite vatten.
Ha en fortsatt bra vecka!
Anna
Kemi mellan människor
5 Mar 2013
Det är otroligt hur olika det kan vara när 2 människor möts, vissa gånger uppstår en gemytlig stämning och man kompletterar varandra perfekt medans andra tillfällen känner man bara att vi kan prata och umgås men kommer inte bli speciellt goda vänner. Man kan ibland till och med känna viss avsmak för den andre. Under dessa 2 år som jag haft assistans har jag inte träffat på någon som jag riktigt tagit avstånd ifrån däremot har jag träffat ett flertal som jag inte kännt att kemin fungerar riktigt med. Man känner sånt ganska tidigt, inte efter en timme eller så men efter några dagar då man träffat på varandra 8 tim/ pass. Är kemin tillräckligt dåligt så det påverkar "förhållandet" så blir det väldigt jobbigt att ha assistans. Det som skulle fungera som en frihet gör en deppad och nere, vilket inte gynnar kemin alls. Så blir det en negativ spiral. Det som är tur i oturen är att vi kan vara olika, vi är inga robotar och fungerar det dåligt mellan 2 personer så behöver det inte betyda att någon av dem är dåliga, vi är olika och måste få vara olika. Ingenting som handlar om person kemi är något personligt!
Jag minns en gång då jag jobbade som sjuksköterska på en avdelning. Mina kvällar och helger jobbade jag tillsammans med en undersköterska som jag till en början kände ett starkt motstånd mot och vår kemi stämde inte alls. Det var jättejobbigt till en början, vi kompletterade varandra bra och efter en tid upptäckte jag att jag jobbade som bäst tillsammans med henne? Jag fick henne att förstå att jag såg upp till hennes erfarenhet och att INTE jag var "bossen". Det var VI och vi var där för patienterna, inte för våran skull. Så är det med assistansen också, man får ge allt en tid och hoppas det blir bättre ju mer man träffar varandra.
Vi måste vara rädda om varandra!
Var rädd om dig också, vi vet aldrig hur morgondagen ser ut!
Anna
Min senaste tavla:
En stoor vitlök
inramad i ram 40 x 50 cm
Närbilder:
Men frågan är: vem skulle vilja ha en jätte stor vitlök på väggen?
Steloperation av bäckenet (VARNING för känsliga)
23 Feb 2013
Jag vill varna känsliga människor för otäcka bilder i detta inlägg:
Foglossning (den gravsta sorten) har fått ny innebörd för mig. Jag blev kontaktad av en kvinna som födde barn för 11 månader sedan och som är i liknande situation som jag/vi var för 8 år sedan. Hon beskriver deras förtvivlan över att föda ett barn som man sedan inte kan ta hand om. Hur mannen får vara hemma och sköta allt och hur hon redan känner maktlöshet över de fruktansvärda smärtor som detta tillstånd ger. Jag upplever inte att hon tappat hoppet men hade jag vetat då 2003, att jag 10 år senare skulle vara kvar på ruta ett, att jag NÄSTAN skulle ha kvar samma smärtor så vet jag inte om man orkat kämpa. Vi kämpade för smärtlindring, för sjukskrivning, för röntgen, för remisser, för flygresor vid läkarbesök, för intyg av olika slag, färdtjänst, betalningsförbindelser emellan sjukhus.... ja listan kan göras lång. Om man berättade hela sin historia och grät och mannen fyllde i berättelsen så var det hans fel att jag var sjuk. Man påstod till och med att han ville att jag skulle vara "beroende" av honom så smärtorna fanns inte utan jag hade hamnat i en sjukroll som jag inte kunde ta mig ur. En annan läkare tyckte att jag skulle bli "liggande telefonförsäljare" då kunde jag arbeta ifrån hemmet. Den ena läkaren var värre än den andra. Många som lider av svåra smärtor blir dessutom stämplad som missbrukare, om man dessutom gråter när de säger det så anses det bli bekräftat, att det är så?
Jag funderar allvarligt på att skriva en bok, tänk att få en bok publicerad med alla dumma upplevelser, hur jag kom hem från sjukhuset och hade öppna sår runt hoffman-ramen och blev upplyft på övervåningen i huset och duschade utomhus med hjälp av en 5-liters camping dusch, mitt i vintern. Ni kan ju tänka Er hur det såg ut när gubben stod och pumpade upp tryck så vattnet kom upp ur slangen, 5 liter räcker inte så långt när man har långt hår! Kylan gick rakt in i benmärgen. Var ställningen kall så frös man. Kontakten med kvinnan har fått mig att tänka tillbaka på tiden som varit, vi har pratat lite om steloperation och att steloperera bäckenet är att genom gå jätte jobbiga saker. Jag är glad att jag själv inte visste vad som väntade. Det är svårt att rekomendera andra att genomgå det men samtidigt, kan det rädda någons liv så kan det vara värt det!
Hoffman ramen var nog den som gav minst smärta.
Det gick bra de tillfällen då såren var nyskurna, stora och fina.
Sämre och mer smärtsamt blev det då såren började läka, magen åker upp och ner beroende på om man ligger eller är uppe, därför behövde såren vara stora. Kroppen har en stor förmåga att läka trotts resistenta bakterier som grodde i såren, troliktvis pga att jag saknade dusch. Kom inte åt duschen då jag inte kunde gå i trappen!
Den här operationen var smärtsammast.
Det här var den näst smärtsammaste operationen, skruvarna på 8,5 cm vardera var inte sköna att sätta in. Tur var att jag inte visste att de skulle ut lite senare, en skruv har jag kvar som souvenir.
Det possitiva var att man alltid hade tvättlinan med, ifall man fick tag på någon blöt strumpa eller så :-)
Jag var tyvärr den sämsta fog-patienten som Dr. Bengt Sturesson i Ängelholm opererat och för mig fungerade väl inte operationen så superbra, lite kanske men smärtan förflyttade sig endel. Bäckenet "låser" sig inte längre som det gjorde förut men jag kan inte säga att jag blivit så hemst mycket bättre. Jag kanske kan kliva ner mer på mina ben nu än tidigare men ser man till smärtupplevelsen så är jag tveksam. Mina föräldrar tycker att jag blivit mer "aktiv". Om någon vill veta mer om denna operation eller så så kontakta mig gärna under "kontakt" så berättar jag mer. Du kanske vill dela med dig av dina egna erfarenheter att stelopera bäckenet hos Bengt Suresson i Ängelholm eller på rygginstitutet i Strängnäs?
Jag hoppas jag får ha fortsatt kontakt med denna kvinna, oavsett hur det utvecklas för henne så förstår vi varandra på ett unikt sätt. Ha en fortsatt trevlig helg!
Anna
Trevliga dagar men ändå ett sår i själen.
15 Feb 2013
Jag har haft några innehållsrika dagar med ett fint reportage i tidningen 7 och en trevlig visning av lite tavlor hos Arnäs hantverk och Kultur, så kallad "Spinnrocken". Det kom många människor och de allra flesta var possitiv till mig och mina tavlor. Jag fick bra kontakt med tanterna och jag ska börja åka på deras studiecirkel där man får skapa och måla det man vill, man inspireras av varandra, målar, har kul och fikar tillsammans. Jag fick så bra kontakt med dem så jag till och med har hjälpt dem att starta upp en hemsida. Igår eftermiddag fick jag med den i sökmonitorn Google, så nu kan alla människor hitta åt den. Det känns bra att få göra något för andra.
Jag sålde 2 tavlor, en av dem var tavlan längst upp på hö sida i denna bild.
Vi har haft genomgång här hemma med de 2 personer som ska hjälpa oss fram över. Trotts att jag sagt att tisdag var dålig dag då Johan skulle se på hockey i en förhyrd bås så blev det tisdag ändå. Exakt samma tid som hockeyn. Det Johan har planerat i en månads tid förstördes för honom bara för att han sa ett ja, för min skull. Den skulden har jag nu fått burit som ett blödande sår i själen. Visst var det viktigt att ta det så fort som möjligt men kunde man inte vänta något dygn till? Vi hade ju planerat för hans hockey så länge. Trotts att det gått flera dagar sedan vi hade genomgång kan jag fortfarande släppa en liten tår för hur det blev. Vi har haft så många som varit hit utan att ens hälsat på innan så att vänta någon dag till hade jag inte dött av. Man får helt enkelt glömma och gå vidare men ibland kan det vara svårt.
Tack alla som kom på min visning eller som hörde av sig på annat sätt, jag tänker bland annat på de som kom en dag för sent och så.
Tack!
Anna
Sårbarhet
7 Feb 2013
När allting flyter på som vanligt så tänker man inte på hur sårbara vi egentligen är i denna familj. Men när alla blir sjuka samtidigt så blir man påmind om att vi inte riktigt är som andra. Denna vecka har Simon haft magsjuka och blev sedan förkyld. När han var förkyld blev Johan magsjuk, samtidigt blir Kim också förkyld så här låg alla i familjen och kurerade sig eller låg över toaletten. Den enda som var "frisk" var jag och jag kan ju inte göra så mycket utan behöver mest hjälp. Det är tur att det inte händer ofta men vi pratade om det bara någon vecka innan och så inträffar det. Kim är den som alltid är frisk, han har inte varit hemma från skolan många dagar de senaste åren så han verkar ha bra immunförsvar. Simon däremot blir magsjuk och förkyld ofta. Så olika det kan vara på syskon!
Själv har jag haft ordentligt ont ett par veckor nu, jag försöker göra mer än kroppen tål. Det blev nog så sedan jag tappade min assistent lite plötsligt. När man känner varandra så flyter allt på lite smidigare och det är mitt eget fel att jag inte säger till mer, jag hoppas det blir bättre för så här ont klarar jag nog inte att ha i längden. Så ont att tårarna bränner bakom ögonlocken varje dag, 7 dagar i veckan. Jag är lite orolig för att jag inte kan åka iväg på måndag och hänga upp tavlorna. Johan och jag ska till Spinnrocken då för att hänga upp dem och jag har inte varit utanför dörren på snart 2 veckor på grund av all smärta.
Dessa har jag skapat under tiden jag varit hemma, snarlika motiv fast olika färgsättningar, den övre har en begränsad palett med få färger och i den nedre har bara en färg använts Grahams Raw Umber. Jag har försökt att sysselsätta mig de stunder jag har kunnat sitta uppe.
Tack för denna gång!
Anna
Reportage på gång!
1 Feb 2013
Ni som läst om mig i bloggen tidigare vet att jag haft en liten visning av mina tavlor hos Rehabassistans vid deras glögg bjudning i December. Det var en trevlig tillställning men inte så många som kom, då det var väldigt kallt och vissa av deras kunder valt att stanna inomhus. På fettisdag ska jag ha min första riktiga visning, en visning över dagen så det blir nog mer jobb än vad det ger egentligen men jag hoppas att många besöker Spinnrocken så jag får visa dem för riktigt många. Jag hade tidningen 7 här för ett litet reportage, jag hade tagit fram ett fåtal tavlor, kanske för få med tanke på reportaget då de verkligen tyckte om vad de såg men det blir ju jobbigt att dra fram alla också. Det blir som det blir och vi får se vad de skriver och vad de fotat.
Några av mina akvareller som står klar.
Jag har hunnit med en träff med Bror Marklund- projektet också. Vi har provat att skulptera och det var verkligen inte min grej, jag har för svårt att använda händerna med den tyngd som leran kräver så jag får nog skapa på annat sätt framöver. Vi ska inspireras av Bror Marklund och det ska resultera i en utställning 2014 då det är ett kultur år. Det känns spännande och vi är ett muntert gäng som träffas regelbundet. Dessutom har jag nu, idag, fått klart med mina nya assistenter, 2 kvinnor som jag känner starkt för, vi blir nog ett bra arbetslag. Vi får prova och känna oss för och testa varandra. Det nya är att det blir 2 personer istället för en så situationen inte blir lika sårbar. Det blev ju lite snopet avslut med den tidigare. Hoppas hon fick det bättre på det nya stället. Jag har de senaste 14 dagarna haft 3 nya personer här så jag är slut i både kropp och själ. Pga det så har jag skippat alla besök som jag normalt gör, psyk, bassängträningen och mataffären. Det är svårt att berätta allt, och då menar jag ALLT, hur man tar ut rullstolen ur bilen, fäller upp den, sätter på kantskivorna, fäller upp fotstöden etc etc och då räknar jag bara saker för en grej. Enklast är att vara hemma tills man haft genomgång av allting och det ska vi ha på onsdag eftermiddag. Jag får försöka vila upp kroppen tills dess och helt enkelt hålla mig hemma.
Jag hittar fortfarande tavlor som inte är signerade, suck!
Sköt om Er allihopa! Jag skriver mer en annan dag
Anna
Att vara ärlig mot varandra?
26 Jan 2013
Alla har vi använt oss av en liten vit lögn eller undanhålligt sanningen en aning för någon vid ett speciellt tillfälle. Men man kan göra det på olika sätt. Alla vet nu att min farmor dog på nyårs afton och vi hade begravning för ett par veckor sedan. Min dåvarande assistent tyckte det var tur i oturen att begravningen var just den fredagen för hon skulle själv också på begravning och hade tänkt söka ledigt därför. På måndagen efter frågade jag om hur begravningen var och vi små pratade som vanligt om det. Nu har jag fått höra att hon med all säkerhet inte kunnat gå på någon begravning för hon sökte jobb och fick ett jobb och på det jobbet sökte de en ny assistent och resten vet vi redan men företaget förbjöds att säga något till mig fram till en vardag då jag plötsligt stod helt utan hjälp fast jag kunde fått några enstaka dagar att ordna med vikarie. Nu fick jag veta kl 16 i måndags att jag inte hade någon hjälp på tisdag kl 8.30.
Så här gör en person som jag delat så mycket med, alltifrån möte på psyk, bassängträning, skratt och tårar etc. En person du blivit tvingad att blottat hela ditt liv för och som visar sig i slutändan totalt saknar respekt och empati tillbaka. Man måste väl så mycket som möjligt vara ärlig, man kommer längst med det i längden. Jag har träffat en hel del underbara personer den senaste veckan, personer jag dessutom får möjlighet att "testa " se vad det leder till, se om det är ömsesidigt dessutom. Att leva med assistent kräver att båda känner bra för den andra. Jag har nu lärt mig att inte ta någon bara för att slippa fortsätta leta, det blir nog sällan bra i längden, det ser jag nu. En sak är säker; ibland är faktiskt gräset grönare på andra sidan, man vet kanske bara inte om det.
Förutom att göra ett avslut och påbörja en ny tid i mitt liv, fortsätter jag jobba mot min utställning. Jag påbörjade på en ny akrylmålning idag, jag har gjort underarbetet med svart gesso. Det syns verkligen att jag inte har någon riktig atelje att hålla till i, men det får gå ändå, färgen och kaffe finns båda lätt till hands :-)
Vad ska det bli av denna tro?
Vad ärlig så ofta du kan även fast det inte är den lättaste vägen jämt!
Sköt om Er alla vänner!
Anna
Mot ny tid!
21 Jan 2013
Så fort allting kan förändras egentligen, ett samtal sedan har mina funderingar och min magkänsla bekräftat misstankarna. När man har assistans så känner man så väl om personen man har hjälp av gör det den ska och inget mer eller om personen gör det den ska med engagemang, det där lilla extra "pricken över i:et". Det är precis det jag har märkt här hemma att glädjen försvann de sista veckorna. Idag fick jag svaret, min assistent slutar. I fredags sa vi hej då och trevlig helg och nu kommer vi inte träffas mer? Det känns lite snopet, jag som precis höll på att boka in oss på Österåsen, jag hade en annan utflykt inplanerad också men det skjuter jag på ett tag, det var mer nöjes resa. Det här nya året kommer absolut med mycket nytt, det kan ju bli possitivt också i slutändan. Allt behöver ju inte betyda negativt. Det fanns ju andra personer som jag var intresserad av tidigare och vem vet, hon som kommer resterande dagarna kanske är en pärla hon också. Jag skickar en hög med rosor som Tack till Lotta på Rehabassistans kontor som jobbat så mycket för mig det senaste dygnet! Tack, vad skulle jag gjort utan dig?
Nu ska jag släppa allt detta och fokusera på min kommande utställning i mitten av februari. Jag har så mycket som jag vill hinna med innan dess så jag har egentligen inte tid med massa annat tråkigt. Dessutom ska vi nu börja fortsätta på utställningen om Bror Marklund. Får se imorgon hur pass intresserad den nya assistenten är av konst, färg och pigment. Imorgon ska jag få skicka en målning till Vinita Pappas och få den bedömd, det kom något possitivt idag i alla fall! Hoppas jag får några goda råd den här gången! Här kommer ett litet ax plock från vad som händer med mina akryl målningar, jag har inte bestämt om jag tar med någon av dem på utställningen, om någon av dem hinner bli klar, vi får se.
närbild:
närbild:
närbild:
Bemöt din nästa på samma sätt som du själv skulle vilja bli bemött!
Kram alla vänner och tack min familj för att ni alltid finns till för mig!
Anna
Begravning
11 Jan 2013
Idag har vi haft begravning och tagit förväl av min älskade farmor. Vi hade en fin stund, några psalmer, ett tal av prästen, ros-påläggning, lite snyft och tårar och sedan är det över. Nu har vi lämnat över henne till ödet, och till hennes nya hem. Barnen hade en del funderingar efteråt, låg hon verkligen där, vad händer nu, hur ser hon ut om 50 år och fram för allt: Vad händer efter döden? Ja, vad svarar man på det? Vad händer egentligen när man somnat in, var tar själen vägen då? Min egen tanke och fundering har varit: vad är det för mening att leva nu när vi ändå ska försvinna plötsligt en dag? Samtidigt sa prästen något om att vi ska leva varje dag och ta vara på vår tid! Men varför då, tiden försvinner ju ändå och den går så fort och varför och .... men.......men....
Det känns så meningslöst, ska man vara med om den här sorgen fler gånger, sedan ska andra sörga en själv? Allting känns så meningslöst. Jag är medlem in en online kurs i akvarellmålning som en kvinna i USA leder, Vinita Pappas och jag fick brev ifrån henne idag med fundering på hur jag mådde och om det hänt något. Jag har varit så aktiv, gjort alla uppgifter, skickat in foton, kommenterat andras arbeten med mera men senaste tiden har lusten till allt varit borta och att hon som bor längst bort i USA kontinenten har upplevt att jag inte mått bra och att hon dessutom bryr sig, tar sig tid att skriva, det tycker jag är fantastiskt. Vi behöver mer sånt i vårt samhälle!
Till minne av farmor Anna-Greta Hörnfeldt
Jag slutar att skriva djupa tankar och önskar Er en trevlig helg istället!
Anna
Sorg!
3 Jan 2013
Nu är det ett tag sedan jag skrev, jag har haft en tuff tid på många sätt. Runt jul så kände jag av depressionen ordentligt, jag var riktigt nere och sedan när livet kändes lite lite bättre så somnade min älskade farmor in. Hon blev 92 år men var som en 50 åring i sinnet. Hon ringde när jag varit inlagd eller opererats bara för att fråga hur allt gått, hon brydde sig som få andra männskor gör. Hon inte bara frågade hur det var utan hon frågade hur det egentligen var? Hon blir otroligt saknad men livet måste gå vidare.....
Jag har gjort en målning, en annorlunda målning med fokus på mitt liv och det nya livet som 2013 bjuder på. Det är jag som sitter i bilen och kör mot 2013. Jag ska låta kärleken, styrkan och engagemanget växa och samtidigt ska jag fortsätta att måla och skapa fler målningar. Vi får se om jag tycker jag uppfyller de målen i slutet av detta år.
Annars har jag gjort en annan målning i färg-rinnings teknik, då man låter färgen rinna i olika nyanser och i olika perioder. Roligt men svårt, det gäller nog att träna många gånger innan det blir bra då jag inte vet hur färgen och vattnet jobbar ihop eller inte ihop men det blev häftiga detaljer:
God fortsättning på det nya året!
Anna
GOD JUL ifrån oss till just Dig!
24 Dec 2012
Nu är det jul här i vårt hus och julen den kommer ......... idag! Ja, idag är det julafton, äntligen julafton. Vi har tagit oss till Lycksele hotell, åt gott igår kväll. Vi satt en liten bit ifrån ett medelålders par som satt länge länge, de kom samtidigt men hade inte fått beställa dryck fast vi både hade fått dryck, förrätt och varmrätt. De gick förbi dem helt enkelt hela tiden. Han gick och klagade och då fick de beställa en flaska vin, den ställde de på bordet och sprang därifrån till grannbordet för att hälla upp ur deras vinflaska?, ingen servering här inte. Sedan fick de både förrätt och varmrätt nästan samtidigt. Dessutom fattades det en kall sås på deras bord och våran var ju så gott som oanvänd, jag torkade av kanten och gav dem såsen och jag sa att jag sett att de inte fått den. Oj, vad lite som kan glädja andra, de blev jätteglad och åt av getost-krämen så fatet blev nästan tomt. Alla andra hade tända ljus på borden men det här stackars paret fick inte ljuset tänt så de såg tillslut ingenting, de satt i ett hörn dessutom. När de åt efterätten så letade de fram en tändare själva. Det är sånt här som de kommer att minnas av denna resan, kanske aldrig mer åka till Lycksele hotell. De fick dricka kaffe medans disken stod kvar på bordet och långt innan de fick sin efterätt. Alla andra bord blev förfrågade om maten var bra och om vi ville beställa mer dryck men inte det stackars paret, de fick knappt betala för sin vinflaska i slutändan, ingen servitör hade tydligen hand om bordet? :-(Ja ja, ska man jobba med servering på ett sånt stort arrangemang så ska man servera alla gästerna med klass inte regelbundet hoppa över ett bord hela tiden, hur skulle det kännas om du satt där, hade betalt mycket pengar för en middag och så finns ingen servitör som är ansvarig för bordet. Det hör ju till att beställer man en hel flaska vin så ska de väl hälla in en skvätt på botten i något glas i alla fall. Vi får se hur det fortsätter för paret, vi sitter ju i samma bord alla middagar (inte samma som dem) så vi lär träffa dem igen. Jag håller tummarna för att det blir bättre ikväll!
Vi hade ingen julgran på rummet så jag målade en, den fick lite snö på sig och lite glitter men det kanske inte syns på bild.
Det blir mycket bad dessa dagar, här är Simon på gång till badet:
Jag önskar Er alla en fin julafton, hoppas ni varit snäll så ni får paket av tomten...
Anna
